Dagens Nyheter – 17 februari 1872, sida 2

hjerta. Hon sade rätt, då hon sjelf sade, att signora Santenio var död och att ur hennes aska den stackars försakande, tåligt lidande Marie återuppstått. Midt emot dörren befann sig den trappa som ledde upp till de öfre våningarne. Den krökte sig, hvarigenom ett hörn bildades, bakom hvilket Marie kunde stå, utan att ses af dem som kommo ut från Neorminas tambur. Här ställde sig den unga flickan. Ater förgick en lång stund. Ändtligen vreds nyckeln om i låset; glädtigt skrattande skämtande röster hördes derinifrån. Dörren öppnades. Det var Arthur som trädde ut, och Ida Neormina följde honom. Hon var så skön, så tjusande, att Marie, trots sina qval, fullkomligt förstod de ömma och beundrande blickar, som Arthur fästade på henne. Hon bar en kokett, fantastisk morgondrägt. MHennes hår nedföll i oordnade lockar öfver de runda, blottade axlarne, och hennes svarta, flammande ögon kontrasterade på ett underbart sätt mot de bleka, genomskinliga kinderna. Hon var helt och hållet neapolitanskan, sin faders dotter, och icke en droppe af hennes milda, tyska moders blod tycktes finnas i hennes ådror, Det enda hon ärft af henne var den fina hyn, hvars bländande hvithet förlänade hennes yppiga, sydländska skönhet ett ännu originelare uttryck. Hon räckte Arthur sin hand med ett förtrollande leende, och han gjorde min af att gå.