Dagens Nyheter – 17 februari 1872, sida 2

Menniskoauktioner i Finland. I senast anlända finska tidningar läses följande bref från Lappo: Här florerar handel och kommers. Detta kan måhända allt vara bra. Men ett slags handel, som äfven här existerar måste deremot högeligen ogillas af hvarje tänkande och sansad menniska. Det är nemligen ett slags slafhandel, som uppkom under de senaste fattigoch nödåren, då fattigrotarne indrogos och sådant beslut ftattades att alla fattiga, såväl de, hvilka ansågos icke kunna sig sjelfva lifnära, skulle årligen, på offentlig auktion utbjudas för att underhållas och vårdas hos den minstfordrande. Emot detta beslut, såsom i sig sjelft innefattande en god afsigt, vore ej heller något att anmärka (?), så framt det icke i väsentliga delar skulle förfela sitt goda ändamål. Det är först och främst sjelfva auktionen och tillgången dervid, som är afskyvärd och smärtsam att å3ze. Det arma objektet, isynnerhet barn och yngre, bräcklige och mindre vetande personer, hvilka af deras förra husbonde hemtas, tuunt klädda äfven uti sträng köld, till auktionsstället, ställes der, skälfvande af frossa, på ett större bord, för att ses och beles af nya spekulanter. Der-. efter vidtager utbjudningen under skratt och glam bland den ohyfsade folkhopen; oeh ju flera glåpord, som då kunna uttalas om det utställda auktionsgodset, desto högre ljuder skrattet bland massan. De barn, hvilka se friska och frodiga ut inropas vanligtvis af förmögnare personer, hvaremot de, som äro sjukliga och bräckliga falla i händerna på mera fattiga och obemedlade, för att, mot en emellertid betingad högre ersättning, ytterligare marteras. Att sådant måste väcka smärta och grämelse hos sådana äldre personer, hvilka, ännu varande i full besittning af sina själsförmögenheter, deremot förlorat sina kroppskrafter och derför, såsom tillika oförmögna att sig sjelfva lifnära, fallit fattigvården till last, såväl som hos alla andre, hvilka ännu icke kommit i samma belägenhet, är lätt insedt.