Dagens Nyheter – 17 februari 1872, sida 1

af professor Reinhold lofordade gruppen, ehuru jag gerna medgifver att denna sednare har ett större konstvärde. — Dessutom, anmärkte en af de andra professorerna, finner jag att denna nymf här väl mycken likhet med den unga gvinna, som för någon tid sedån, samma afton då sista stora eldsvådan egde rum, uppträdde på Santenios circus såsom lejontämjerska. — Det är sannt! — Det var ett stort fel. — Ja, då kunna vi omöjligen tillerkänna detta verk priset. — Men, min Gud, är inte detta förhållande alldeles likgiltigt! utropade Reinhold. Denna rymf är ju ett ideal af gvinlig skönhet. Om hon händelsevis liknar en lefyando qvinBa, hvem det vara må, så borde vi alla uppsöka denna qvinna och i henne knäböjande tillbedja den rena, heliga skönheten. — Ö, ni är en hedning! sade geheimerådet von Zieh med ett föraktfullt leende. Men jag är en kristen, och derför säger jag, att om verkligen detta qvinnohufyud liknar cn så föraktlig person, som en lcjontämjerska dock utom all fråga måste vara, så kan icke heller jag gifva denna grupp min röst. — Lika litet jag, sade professor Etterbach. — Ja, inte vi heller, ropade de öfriga professorerna. — Låtom oss nu sgkrida till votering, sade geheimerådet von Zieh i högtidlig ton. I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. 23.