Dagens Nyheter – 16 februari 1872, sida 2

lejonet, oaktadt dess jättekraft, och gör ödemarkens konung, som dock är medveten om sin ofantliga styrka, den svaga qvinnan uuderdånig. — 8e ni der, mina herrar! sade Reinhold, i det han fortfarande hade sina af glädjo strålande ögon fästade på gruppen. Samma id ligger till grund för detta sköna konstverk som för det andra fuskverket; och iden är denna: det vilda, obändiga djuret, för hvilket det ej gifves något materielt hinder, kan dock af en högre andlig makt öfverväldigas och fjettras i osynliga bojor, dem det med all sin fysiska styrka icke förmår sönderbryta. Men huru rent andligt och öfversinnligt är icke detta här uttryckt, och huru materielt och sinnligt der! Här är det den rent andliga, gudomliga mekten, som styrer lejonet, der är det blott en yttre symbol af tron som utöfvar samma verkan. Inför en ren, kysk jungfrus blick bugar sig sjelfva lejonet i stoftet. Detta är den sublima id, som framställes af denna genialiska grupp. — Ja, i sanning, den är förunderligt skön! mumladse geheimerådet von Z:eh, som började inge att hans sons dåliga arbete på intet sitt kunde täfla med detta verkliga konstverk, och som derför fattade ett raskt beslut att öppet och afgjordt uttala sig för den af Reinhold prisade modellen. — Jag willstår med glädje, fortfor han, att under min långvariga verksamhet vid konst