Dagens Nyheter – 16 februari 1872, sida 2

SVE akademien aldrig något så fulländadt konstverk härifrån utgått. I sanning, mina herrar, vi böra vara stolta öfver att kunna räkna en så högt begåfvad konstnär bland våra elever, och om han fortfar på detta sätt, så skull det en gång bli för oss en stor ära att uppgifvas som hans lärare. — Den, som skapat denna grupp, honom och ingen annan tillkommer priset! ropade Reinhold lifligt. — Han är mest förtjent deraf, och jag hoppas också att han skall erhålla det. Min röst har han, sade geheimerådet leende. — Också min, yttrade Reinhold. Stackars Victor! Ännu ett ögonblick var ditt öde oafgjordt, ännu ett ögonblick fanns det en möjlighet, att det skulle lyckas den högsinnade, varmhjertade man, gom med en sä ädel entusiasm förordade ditt verk, att förskaffa dig det erkännande och den lön, som ditt arma, darrande hjerta så väl behöfde. Men detta ögonblick gick förbi. Egoismen och äregirigheten vägde tyngre än ädelmodet och oegennyttan i ditt ödes vågskål, stackars Victor. . — Min röst har han icke, sade professor Etterbach med energien hos en fader, som på intet vilkor vill låta ett gynnsamt tillfälle att få en af sina tio ogifta döttrar försörjda gå sig ur händerna. Min röst har denne konstnär icke. Hans verk är för mycket hedniskt. Vi lefva i en kristlig tid, och äfven