Dagens Nyheter – 16 februari 1872, sida 1

bereda sin älskade son medel till bekostande af hans undervisning samt vistelse i hufvudstaden, den andre måhända för att sända en kärlekens helsning till sin dyra, tillbedda brud, som aldrig kunde blifva hans maka, om priset icke tillfölle honom och således det ljufva hepp han hyste om ett ansedt namn och en tryggad framtid blefve gäckadt. Några — och till deras antal hörde visst Victor — voro helt och hållet besjälade af känslan för stundens allvar och heliga betydelse; ty nu gällde det, huruvida konstnärskapets insegel skulle tryckas på deras sträfvanden eller icke. Huru föga anade herrar konstdomare och professorer denna djupa rörelse hos de unga artisterna! Huru föga bekymrade det dem, att deras utslag skulle hos sju af dessa stackars ynglingar framkalla antingen sorg och förtviflan eller åtminstone en bitter nedslagenhet! Blott sina egna personliga intressen hade de för ögonen, endast egoismen talade hog dem. ev En paus hade inträdt, sedan täckelserna blifvit borttagna. Hvar och en betraktade med strärg, granskande min dessa åtta grupper, som alla framställde samma sak och dock företedde en så stor olikhet ianda och uppfattning. Efter en lång tystnad upphof geheimerådet Zieh sin stämma: . — Mina herrar, sade han, gju af dessa I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. 26.