Dagens Nyheter – 15 februari 1872, sida 3

Hvarjebhanda nyheter. Ännu en sibylla. En tidning (Dagens Nyheter) berättade för några dagar sedan, att en spåfru i Stockholm råkat ut för en kund, som i förargelsen öfver att hennes spådom hvad honom (eller henne) beträffade ej slagit in, anmält spåfrua för detektiva polisen; Saken eger sin riktighet, lin detektiv polisman gjorde i anledning af den anonyma angifvelsen ett besök hos spåfrun, som dock icke är någon fru, utan ett ogift fruntimmer af omkring 30 års ålder, f. d. skådespelerska vid Novanderska teatersällskapet; — Polisiännen såg ut som en hederlig sjökapten, och så snart sibyllan lagt ut korten, upptäckte hon, att han hade en lång väg för sig. Hon berättade honom vidare, att en kär person tänkte på honom, att han nyligen varit på en större bjud ning, att han snart skulle komma på en till 0. 8 fr För öfrigt vore hans framtid omgifven af åtskilliga skyar, men de skulle i sinom tid skingras, och allt sluta lyckligt och väl för honom. Det voro godt, jag kunde säga detsamma om mamsellX, yttrade polismannen, härvid afkastundo sitt inkognito; men nu får jag kalla mamsell till inställelse i k. poliskammaren i morgon såsom saknande liga sysselsättning och angifven för att lefva på bedrägeri. Aldrig har en spåqvinna blifvit grundligare kuggad; men så är det: Sitt öde ingen dödlig vet, Det är och blir on hemlighet. Inställd för polisens skrank, fick den fattiga qvinnan liksom en brottsling der redogöra för sitt förflutna lif och sitt närvaraude yrke. Hon nekade icke att hon, sedan åtskilliga försök att få sig en plats misslyckats för henhe, tagit sig till att göra i kort, men som hennes kunder sjelfva fingo blanda korten, trodde hon icke att hennes förfarande kunde rubri ceras såsom bedrägeri. I polisdiariet är antecknadt att hon fick gå med en varning. (Kapten Puff.) Under en komnmscrt, till hvilken en temligen blandad publik infunnit sig, underhöll sig knappt hälften af densamma med musikens åhörande; flertalet var inbegripet i en liflig konversation. I synnerhet äldre personer af det täcka könet tycktes afhandla saker af högsta vigt; man såg damerna sammanlägga hufvudena och ledsaga sina ord med liflig mimik. Ett musikstycke, hvars brusande karakter var ognad att helt och hället öfverrösta vanliga språkljud, gaf damerna fulikomlig talfrihet, och de försummade icke att begagna sig deraf. Men det maliciösa stycket hade en generalpsus, som inträdds just efter ett dundrande forte, och en af pratimakerskorna lit ertappa sig på bar gerning. Då plötsligen instrumenten tystnade, hörde man i den stilla församlingen blott hennes gälla stimma ropa: Men 80 jag stufvar mina med smör och persilja, jag! — Det dorpå följande skrattet öfverljöd länge de återinträdande krigiska ac korden, En välfödd prest reste till Florens, och då han först sent på qvällen kom i närheten af stadspörten, frågade han en bonde, som khan mötte: — Kan jag komma in genom porten? Bonden mätte honom med en hastig blick ach sade: — Åhja, hvarför inte! Jag har min sann flera gåvger föst två och tro bredvid hvarandra in derigenom, fastän de varit mycket fetare än eders högvördighet!