Dagens Nyheter – 15 februari 1872, sida 2

-— 195 — detta var ett så uppenbart bevis på onåd, att de öfriga akademi-ledamöterna endast med en viss föraktfull medömkan tänkte och sågo på honom. Men tyvärr var det omöjligt att undantränga honom från hans befattning; ty hvilka politiska tänkesätt professor Reinhold än hyste, var han dock nog försigtig att förtiga dem för en och hvar samt lefva endast för konsten och sina lärarepligter. Han stod ensam i en fönsternisch, och hans Klara, vackra ögon hvilade med ett mildt leende på dessa med hvita skynken höljda statyer och grupper. Det var åtta unga konstnärers framtid gom gömde sig under dessa täckelser. Med vemodig glädje tänkte professorn på den tid, då äfven han med klappande, ångestfullt hjerta afvaktade prisdomrarnes utslag. Ack! hvilken outsäglig förtjusning, hvilken helig rörelse hade icke öfverväldigat honom, då priset blef honom tillerkändt! Då hade han med tårfyllda ögon fallit ned på sina kuän och tackat Gud för sin lycka samt gifvit sig sjelf det löftet, att konsten, så länge han lefde, skulle vara hans oinskränkta herrska:inna, som han skulle troget tjena och aldrig öfvergifva. Äfven i dag ville han tjena henne troget genom att vid afgifvandet af sitt omdöme vara så rättvis som möjligt; det var hans fasta föresats att icke låta några underordnade omständigheter inverka på sig, utan blott fästa afseende vid konstens sanna intresse.