icke vid den obarmhertiga verldens klippa, för att jag sålunda fjettrad må evigt klaga och förtvifla! O, tag mig antingen i dina armar och lyfta mig upp till dig bland stjernorna, eller störta mig ned i afgrunden, på det mina lemmar må sönderslåg och mitt arma hjerta finna ro! O, ännu on gång förlåt mig, Maric, att jag vill förråda vår ljufva hemlighet och prisgifva dig åt menniskornas grymma blickar! Hittills har du varit min, endast min, och jag allena var den prest som dagligen tillbad dig. Nu skall du gå ut, för att öfver hela verlden prodika skönhetens religion. Farväl, Marie, mitt helgon, farväl! Jag kysser dig för sista gången. I dag är du ännu en orörd Psyche; när jag återser dig, skola andras blickar ha vanhelgat dig, och du skall icke mera vara någonting annat än en skön qvinna, Farväl! Han kysste statyns fot. Derpå stog han beslutsamt upp, betäckte åter gruppen med duken samt gick att tillkalla de bärare, som skulle flytta konstverket till akademiens lokal. Konstdomrarnoe. Do inträdde högtidligt i salen den ene efter den andre, dessa akademins herrar professorer, och deras högdragna miner förrådde, att de voro genomträngda af öfvertygelsen om sin egen stora betydenhet och sitt utomordentliga värde. Hvilka voro då dessa mär, som ödet kallat