Dagens Nyheter – 14 februari 1872, sida 1

RV a genius utsedd till dess tolk, då, min Gud, skall allt åter bli skönt och välsignelserikt! Då skall jag kunna möta Marie, föllt medveten om mitt värde och min höga kallelse, då skall jag icke mera behöfva mnedslå min blick inför henne, då skall jag vara herren, mannen, som står gentemot qvinnan stelt och aktningsbjudande, och för hvars öfverlägsenhet hon måste buga sig i all sin skönhet och herrlighet. O, då skall det väl till sist lyckas mig att eröfra hennes bjerta, och den förut af så bittra gqval hemsökte brodren skall bli Maries outsägligt lycklige äkta man! Och han skyndade fram till bordet, hvarest hans af en duk betäckta arbete stod. Det var färdigt, och i dag skulle det aflemnas till akademien för att granskas. Victor tog bort duken och betraktade sitt verk. Hans ögon strålade, och ett leende upplyste hans anletsdrag. — Nej, sade han, nej, det är intet sjelfbedrägeri; mitt verk är godt, jag skall vinna priset! Och med sammanknäppta händer knäböjde han framför gruppen samt hviskade: — O, Marie, mitt helgon, min engel, min kärleks föremål, förlåt mig att jag förer dig ut i den kalla verlden, till de hjertlösa menniskorna, förlåt att jag tillegnat mig din ädla och stolta skönhet, likasom Prometheus stal himmelens eld! Låt icke samvetsqvalens hämnande örn sarga mitt bröst och fastsmid mig