Dagens Nyheter – 14 februari 1872, sida 1

Men om Marie icke anade de smärtor och qval, som rasade i hans broders bröst, så såg Victor å sin sida, att hans syster närde någon hemlig sorg, och detta gjorde hans egen förtviflan ännu bittrare, ty han fruktade, att Marie hade anat hans lidande och sörjde öfver hans svaghet. Så förgick tiden långsamt, och hvarje afton, sedan Victor lagt sig, räknade han suckande de dagar, som ännu måste genomlefvas, innan den vigtiga stunden komme, di hans öde skulle afgöras. — Den dagen skall jag antingen dö eller blifva lycklig! sade den stackars unge mannen med ett sorgset leende till sig sjelf. Vinner jag inte priset, ha mina ögon och ingifvelserna af min skyddsande bedragit mig, och jag är icke kallad till konstnär; i sådant fall är också hela mitt lif onyttigt och barnen på gatan kunna med allt skäl skratta och peka med fingren åt mig. I sådant fall är min tillvaro icke mera värd än en smutsig handske, Bom man kastar bort. Och jag skall kasta bort lifvet, jag skall, full af skam och blygsel, söka min räddning i döden, emedan jag blifvit en eländig skräflare, som skrutit öfver egna inbillade förtjenster, emedan jag aldrig skulle ha mod att se Marie i ögonen, och emedan hon i sitt bjerta måste förakta mig, äfven om hon skulle vara nog ädelmodig att icke låta mig läsa det i hennes ansigte. Men har jag haft rätt att hysa mina stolta förhoppningar, är jag verkligen af konstens