Dagens Nyheter – 13 februari 1872, sida 2

Stumma smärtor. Marie hade haft rätt. Hennes gamla kunder hade med glädje mottagit den flitiga och billiga sömmerskan samt gerna försett henne med arbete. Marie satt åter från morgonen till sena qvällen vid sitt fönster och sydde eller stickade med rastlös ifver. Om aftnarne bar hon, likasom förr, hvad hon under dagen förfärdigat, till sina arbetegifvare. Men nu väntade henne icke Arthur, såsom då, utanför porten, för att göra henne sällskap, hans stämma helsade henne icke, hans ömma ord belönade henne ej för hennes mödosamma arbete. Marie var ensam. Allt var åter som förr, och dock var allt annorlunda. Hennes lif hade intet mål, hennes hjerta ingen tröst mera. Dock jo — en tröst fanns det ännu, en njutning återstod henne. Och denna njutning bestod i att se honom, som hon en gång älskat, att, sjelf af ingen observerad, stå bakom porten till det hus, der Ida Neormina bodde, samt med sina blickar följa Arthur, då han kom och med elastiska steg sprang uppför trappan till skådespelerskans våning. Mario visste noga, vid hvilken tid han brukade besöka sin älskarinna, och den sköna Ida kunde ej med större otålighet vänta baron von Schöaleben deruppe i sin praktfulla salong än den stackars Marie, der hon stod rädd och orolig bakom porten. Och när han