Dagens Nyheter – 13 februari 1872, sida 1

oo RR nn kom, betraktade hon uppmärksamt hans ansigte, likasom astronomen betraktar himmelen och dess stjernor. Studiet af detta ansigte hade blifvit hennes högsta nöje, på samma gång det ofta beredde henne en djup sorg. Hon läste i hans drag de tankar, som rörde sig i hans inre, hon märkte genast, om han var belåten eller missmodig, glad eller bedröfvad, och hennes eget anlete var den spegel, som reflekterade hans inre. Hon var glad, när hon hade sett honom le, hon var sorgsen och nedslagen, när han hade gått förbi henne med sänkt och molnhöljd panna. Men det var numera sällan Artbur von Schönleben såg glad ut, det var sällan han gnolade på någon munter visa eller någon omtyckt aria, då han trädde öfver tröskeln till sin älskarinnas hus, Hans ansigte blef för hvarje dag allt blekare, hans drag allt allvarsammare och dystrare. Han sprang icke längre med lätta elastiska steg uppför trappan, utan ham gick långsamt och med framåtlutadt hufvud, såsom om en tung börda hvilade på hans skuldror. Marie kände, att något svårt bekymmer tryckte honom, och hon blef då i sin tur ledsen och bekymrad, likasom Arthur. Honnes kinder bleknade mer och mer, hennes gång blef trög och släpande; lik en afbruten lilja sänkte hon hufvudet. Och Victor kunde på intet sätt trösta henne. Han sjelf led, han sjelf hade en sorglig hemlighet i