Dagens Nyheter – 13 februari 1872, sida 1

ARR — Men får jag då aldrig so detta konstverk, som du arbetar på? frågade hon derefter högt. Han skakade hufvudet med ett hemlighetsfullt leende. — Nej, sade han. Så länge den hos mig inneboende gudomliga anden arbetar och skapar, bör intet menniskoöga skåda dess verk. När det blir färdigt, skall du få se det, icke förr. Lofva mig, min syster, att icke yrka på att jag skall visa dig det... Ack, Marie, om jag vore nog svag att villfara din upprepade begäran, skulle mitt inre lugn sedan vara stördt, jag skulle öfverallt hos mitt verk återfinna dina blickar och ditt hulda leende, och härigenom skulle harfnonien och klarheten i mina tankar betänkligt lida. Så snart jag kommit in i min atelier och tillslutit dörren efter mig, glömmer jag dig, min syster Marie, och dock är du städse hos mig, men icke som syster, utan som skönhetens id, som mina drömmars förkroppsligade ideal, som qvinnan i sin högsta fulländning, en varelse hvilken Gud skapat för att det manliga slägtet skall buga sig i stoftet för henne och tillbedja henne. Lofva mig, alltså, Marie, att du icke skall se mitt arbete, för att ej idealet och verkligheten hos mig må förblandas och sammansmälta till ett. — Jag lofvar dig det, svarade hon småleende, i det hon tog på sig sin sjal och beredde sig till att gå ut.