Dagens Nyheter – 13 februari 1872, sida 1

LOU -—-— sig, som äro en långvarig sjukdoms sorgliga härolder, on tidig grafs blommor. Victor hörde icke hennes ord eller gaf ej akt derpå. Han befann sig i ett tillstånd af feberaktig hänförelse, hans ögon strålade, kring hans halföppna mun spelade ett leende, hela hans ansigte lyste af helig entusiasm. — Jag skall uppnå detta mål, efter hvilket jag så länge sträfvat, sade han, konstens genius har kallat mig, och jag har hört kallelsen, jag har lydt den, och min höge beskyddare kan således ej öfvergifva mig. 0O, detta är intet narraktigt sjelfbedrägeri, intet stolt öfvermod! Jag vet och säger blott, att jag är konstnär, och att konstens genius tryckt sin välsignande kyss på min panna! Jag är hans, jag har hängpifvit mig med lif och själ åt honom, han talar genom mig, han lefver i mig; hvad jag åstadkommer är blott mina händers verk, men hans är tanken, hans den skapande kraften. Mina händer forma bilden, han ingjuter deri anda och själ. Och jag skulle säga, att detta verk är blott ett menniskoverk, som troligen icke kommer att anses värdt priset? Nej, att tala så vore att smäda Gud. Jag skall segra! Och sedan, Marie, sedan tillhör verlden oss. Marie qväfde den suck, som uppsteg ur hennes bröst, och inom sig bad hon till den allsmäktige: — Haf förbarmande med honom, Gud, och gif bekräftelse åt hans tro!