Dagens Nyheter – 13 februari 1872, sida 1

Så var och blef jag signora Santenio, emedan jag icke mera kunde vara Marie. Jag hängaf mig helt och hållet åt smärtan, och smärtan ville dock ej mottaga mitt lifsåsom sin egendom och förkrossa det. Slutligen hoppades jag kunna bli en kall, hård och hjertlös qvinna, en virtuos i olyckaus och . verldsföraktets konst. Men jag var och förblef dock endast en dilettant som ej förmådde beherrska ämnet, lösa sin jättestora uppgift. Lejontämjerskan kunde ej tämja sig sjelf, och under det hon visade sig inför verlder som en stolt, djerf, döden föraktande qvinna med ett kallt leende ständigt spelande kring de röda, glödande läpparne, tvangs hon oupphörligt att afkasta masken i ensamheten, och då var hon åter den bleka, af smärtan hemsökta unga fickan med det upplösta håret. och de dödsbleka läpparne. Men nu efter denna förfärliga katastrof och denna svåra sjukdom är allt bra igen. XKrisen är öfverstånden samt signora Santenio i sin tur död; i stället har ur hennes aska den fattiga, tillitsfulla Marie återuppstigit, för att ånyo lefva och hoppas. Hon hade, helt och hållet försjunken i sitt eget inre, talat på detta sätt, derunder sittande med hufvudet stödt mot armbågen, stirrande framför sig med tårlösa ögon och knappt vetande att hon talade. Ty hon talade icke till honom och icke till sig sjelf. Det var hennes sista samspråk med hennes förflutna lif, ett vemodsfullt afskedsord till detta. I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. 23.