Dagens Nyheter – 10 februari 1872, sida 2

NR hon såsom gengåfva kan erbjuda dig sitt eget, fullt af helig tillförsigt, fullt af lågande kärlek, fullt af glad lycksalig tro! Jag harintet hjerta mer, Det ligger kallt och dödt i mitt bröst, det är en graf, som jag i mina lyckligaste stunder vattnar med tårar, men öfver hvilken jag oftare i vild förtviflan och qvalfull. vrede nedkallar hämnd och förbannelse! — Min Gud, min Gud! klagade Victor. Det hade varit ädelmodigare af dig att låta mig bahålla min sköna, himmelska villfarelse, att låta mig tro på denna kärlek, som för mig var den stjerna, hvilken plötsligt upplyste min lefnads nattomhöljda öken. — Stjernorna ljuga, Victor, och när de åter försvunnit, blir natten sedan endast så mycket svartare och öknen så mycket tystare. Jag har sjelf gjort den erfarenheten, och derför ville jag förskooa dig från ett sådant öde. Såsom. cu, ville också jag en gång med djerf flygt stiga upp till solen, lik örnen ville jag genomfara etern och eröfra himmelen; möen jigarens grymma pil genomborrade mina vil gar, och förlamad, tillintetgjord, föll jag åter ned på marken, för att der lefva af mina qval och dricka mitt eget hjertblod. Jag har förlorat mina virgar, jag kan icke mera uppstiga till etern och de ljusa höjderna; sorgsen ce maktlös kryper jag omkring på sanden, n5jl om jag här och der finner ett skuggrikt, ensligt sti le, der jag kan, få Hyila och ohörd klaga. Meh du, Victor, du har ämnu dina