Dagens Nyheter – 10 februari 1872, sida 2

vingar i behåll, och de skola föra dig upp till solen, upp till konstens och ärans heliga tempel. — Ja, men blott om du följer med mig, Marie! utropade han. — Jag har förlorat min förmåga att flyga, återtog hon med samma uttryck af bedrötvelse; och .om jag försökte att på onaturligt sätt fästa vid mig nya vingar, så skulla det gå mig som Ikarus. Jag måste således stanna på jorden. R — 0, min Gud, denna dröm var dock så skön! utbrast den unge mannen, som darrande, förkrossad förblef liggande på knä vid Maries fötter. Jag har så länge varit ensam och öfvergifyen, men jag har aldrig beklagat mig och aldrig begärt något bättre, ty jag visste icke att lifvet kan vara så skönt och solklart. . Jag visste icke, att det är så ljuft att ha bredvid sig en älskad varelse, hvars blickar verka som mildt, fridfullt månsken, hvars röst uppfriskar hjertat, såsom lärkeång, och hvars andedrägt är ljuf såsom doften af en gudomlig blomma, om hvilken man förut aldrig haft någon aning. Marie, Marie, hvarför lärde du mig känna alla dessa under, när jag likväl skulle genast åter förlora dem? Han tystnade och gömde ansigtet i sina händer. Stora. tårar .Tupno långsamt fram mellan hans fingrar och, föllo. ned på Maries hand, g Hon blickade med ett sorgset lcendo på