Dagens Nyheter – 10 februari 1872, sida 1

dessa klara droppar, söm, vältaliga oaktadt sin stumhet, förebrådde henne hennes hårdhet, och ett outsägligt medlidande med honom och med henne sjelf fyllde hennes bröst. — Min Gud, min Gud! vi skulle ha kunnat vara så lyckliga, hviskade hon, och hvarför äro vi det då icke? Hvarför kan icke mitt hjerta åter vakna? Hvarför kommer ingen Moses och låter en ny lifskälla framsp:inga ur denna hårda klippa?... Men, Victor, om det ej är oss förunnadt att vara lyckliga, så låtom oss åtminstone försöka att trösta hvarandra och hjelpa hvarandra att bära lifvets tunga börda. Du kallade dig en gång min broder, emedan vi båda äro olyckans barn. Nåväl, må vi för alltid förblifva hvad vi äro, må vi förblifva syskon! Han lät händerna glida ned från ansigtet och såg på henne med frågande, förvånade blickar, gom hon mötte med ett vemodsfullt leende. — Låtom oss vara och blifva syskon, fortfor hon. Jag har haft en bror, som jag höll kär, och hvilken icke döden, utan det grymma öde, som förgiftat hela mitt lif, beröfvat mig. Han irrar, likasom jag sjelf, ensam : och utan hem genom verlden. Må han finna en syster, såsom jag har funnit en bror! Victor, den kärlek, som jag en gång egnade min broder, gifver jag nu dig, och från denna stund — det svär jag — vill jag följa dig såsom en trogen syster samt älska och ära dig som en broder.