Dagens Nyheter – 10 februari 1872, sida 1

RV hufvud med blommor och klagar endast för det att deras doft berusar dig eller emedan någon ros med sina törnen åstadkommit en liten rispa i din panna. Trösta dig, min vön, denna lilla rispa skall helas, och icke ens ett ärr finnas qvar. Trösta dig och vänd dig bort ifrån mig, lägg icke din hand på mitt hufvud, ty du skulle derigenom endast trycka törnekronan ännu hårdare deremot, och mina sår skulle blöda ännu häftigare. Han sammanknäppte ångestfullt sina händer öfver bröstet och såg på hennes sorgsna anlete med ett uttryck af förskräckelse. — Låt mig lyfta törnekronan från ditt hufvud, Marie, låt mig kasta den i denna afgrund, som du påstår ligga mellan oss, och deraf bygga en bro, på hvilken jag kan gå till dig. Låt mig hela din ädla, sköna panna, som törnekronan har sargat. — Nej, nej, sade hon i dyster, förtviflad ton, jag älskar mina smärtor, och jag vill icke att mina sår skola blifva läkta, ty läkningen vore i alla fall blott en ny villa. — Således visar du mig ifrån dig? frågade han darrande. — Jag visar dig icke ifrån mig, men jag kan ej bedraga dig, stackars barn. Jag kan icke säga, att jag vill älska dig, såsom du förtjenar att älskas, d. v. s. egna dig en verklig kärlek, en sådan, som du har att förvänta af en ung flicka, hvilken känner sig stolt och lycklig öfyer att ha fått ditt. hjerta, emedan