Dagens Nyheter – 10 februari 1872, sida 1

Han hade sagt henne att han älskade henne, såsom man säger detta, när man älskar för första gången och ännu tror på denna känslas evighet. Han hade talat till henne om de sköna, ljusa dagar, som väntade dem, om Italien, det förlofvade landet, om det stilla, förunderligt ljufva lif, de der skulle föra på tu man kand, och hvilket han helsade med hemlighetsfull, salig bäfvan. Orden ljödo som en frisk, herrlig vårsång från hans läppar, men ack, de funno intet gensvar i Maries hjerta! Hon upplyftade sitt hufvud och såg med ett uttryck af den djupaste bedröfvelse på den unge mannen, hvilken fortfarande låg på knä framför henne; och med en nästan moderlig ömhet lade hon sin hand på hans panna samt strök tillbaka det mörka håret, som beskuggade densamma.