Vvalhalls gudar dansande i Italien. I ett resebref från Italien till Sydsvenska Dagbladet Snällposten förekommer, bland annat, följande af mera specielt intresse för svenska läsare. Sedan författaren skildrat Befana-festen på trettondagsafton fortsätter han: Jag och mitt sällskap l-mnade likväl detta glada lif tidigare för att på Apollo-teatern, Roms förnämsta scen, åskåda en balett med det för en nordbo lockande namnet La Dea di Valhalla, komponerad af Villustre coreografo Pasquale Borsi. Den skulle gifvas mellan andra och tredje akten af Rigoletto. Efter våra begrepp är det sällsamt nog att genom uppförandet af en balett midt i en stor. opera-seria förstöra stämningen. Men det är så landets sed: baletten hör nödvändigt till hvarje väl konditionerad teaterföreställniug. sAtt aftonens balett skulle innehålla någon synnerlig djup uppfattning af den fornnordiska mytologien, hade vi just icke väntat. Niärredan i Tyskland en sådan man som Richard Wagner i sin Walkiäre kunnat så grundligt missförstå Asaläran, att man i hans Odin och Frigga mera återfann Jupiter och Juno och deras från de klassiska skalderna vilkända, illakända äktenskapliga förhållanden, än Eddans skildring af öfverguden och hans maka — huru mycket värre skulle det icke bli här i Italien? Den nordiska mytologi, som vi här fingo till lifs, var också af det underligaste slag. Om konstnären gjort några studier i denna riktning, så vill jag slå vad att de inskränkt sig till hvad han möjligtvis kunnat iohemta af affischen till Boursonvilles Thrymskvide, om tilläfventyrs en sådan, väl utsuddad och sönderrifven, har förirrat sig hit ned i hans händer. Utom 5 eller 6 nordiska namn finns intet, som antyder att han haft någon aning om hvad: Valhall och dess gudar egentligen voro. Odin går med istappar i skägget; Loke harsitt tillhåll i Hekla och är eldens gud, Tyr är hans budbärare och protegå. Bland Valhalls invånare äro utom gudar och valkyrior äfven geniert och houris, samt 2 heroer, Fenref och Bardero, hvilka gå omkring i turbaner och se präktiga ut. Odin har en page, hvilken som Mercurius är utrustad med en caduc6, Thor släpar på en Herkul-sklubba. En nordisk furste uppträder, vid namn Herrard och med en vapendragare, som heter Dog Dog. Hans hofmin äro kostymerade mera som kineser än som nordbor. Handlingen i baletten, så vidt jag kunde förstå pantomimen, var ungefär följande: Freja, sOdios budbärarinna, kommer ned till jorden och förälskar sig i en prins Ragnar, som redan förut är förlofvåd med prinsessan Thola. Han öfverger emellertid denna och besvarar Frejas ömma låga. Stora förvecklingar, svartsjuka, dolkar 0. 8 v, När Tholas pappa kommer med ennan och äktenskapskontraktet för att tvinga bpanr att skrifva under(!), säger denne tvärt nej. Freja har emellertid blifvit af med en slöja, som var den talisman, på hvilken hennes lycka berodde. Han hemfaller derföre i Lokes våld, och med hvarjehanda trollkonster söker denne att få henne till fru åt sin gode vän Tyr. Men hur. det är, har Ragnar i sista ögonblicket lyckats återfinna slöjan, och presenterar den nu för Loke, hvilken förfärad och tillintetgjord, som Mefistoteles, sjunker ned under jorden. Och så visar sig i sluttablån Valhell, arrangeradt å la Olympen, till hvilken det unga paret skulle stiga upp. Tyvärr hade någon oordning i maskineriet inträffat, och de två stackarna fingo stanna qvar åå golfvet och nöja sig med att sända längtans Blickar upp till herrligheten derofvan: — Och nog kunde det vara ett rättvist straff för det oförsvarliga sätt, på hvilket de vanslägtats från sitt nordiska ursprung. — En otrolig lyx i kostymoch dekorationsväg var edlagd på tamställningen af detta kolossala abrakadabra. Hela armåer af dansörer och dansöser i de mest lysande, mest fantastiska driägter uppträdde och utförde de konstrikaste dans-evolutioner. Freja och Tyr visade sig isynnerhet som ben konstnärer af första rang. sa dea di Valhalla gjorde icke lycka hos dem romerska publiken och åtfölj les .f åtskilliga missljudande hvisslingar