Dagens Nyheter – 9 februari 1872, sida 2

RUN och gestalt. Men vidare måste konstnären äfven vara en stolt menniska, hvilket man icke kan vara då man är fattig, samt aldrig behöfva sälja något af sina alster utan att få hederligt betaldt. Han hade för sin del gjort det till en oeftergiflig pligt för sig att aldrig hjelpa dem som kommo till honom med två tomma händer, och hvilkas afsigt det således var, icke att tjena och tillbedja konsten, utan att tigga henne om sitt dagliga bröd. Den fattige, unge bildhuggaren svarado att det var hans lifligaste önskan att blifva konstens trognaste tjenare och slaf, samt att han skulle anse för ett brott att en enda timme besvära den berömde bildhuggaren utan ersättning. Den store konstnärens ansigte ljusnade märkbart, då han hörde dessa ord, och sedan Victor bedt äfven honom att han skulle få förskottsvis betala hvad det kostade att under loppet af tvänne år besöka hans atelier, tog han emot honom med den vänligaste beredvillighet. Vietor hade sålunda försäkrat sig om andlig föda för två års tid; detta var för honom hufvudsaken. Återstoden af hans förmögenhet måste räcka till de kroppsliga behofvens tillfredsställande. Det var visserligen blott en liten summa, men tack vare det föga angenäma lefnadssätt, hvarvid han blifvit van under sin vistelse i farbrodrens hus, voro hans anspråk