Dagens Nyheter – 9 februari 1872, sida 2

på lifvet mycket ringa. Huru litet han än egde, var det likväl nog för att han skulle kunna bebo ett vindsrum, intaga en torftig måltid hvarje dag och hålla sig en enkel, men alltid snygg drägt. Mera behöfde ej den unge mannen, hvilken betraktade dessa två år endast som den skärseld, han måste genomgå, innan han kunde komma till paradiset, som låg på andra sidan derom. Ingen försakelse, intet offer, ingen nöd skulle: ha synts honom för stor under dessa två år, det hårdaste betryck skulle han utan knot ha underkastat sig; ty efter skärselden kom paradiset. Han hoppades och trodde detta med sitt unga, oskyldiga sinnes, sin glödande hänförelses och sin energiska viljas hela styrka: Sedan de två åren en gång vore väl förbi, skulle lycka, ära, rykte tillfalla honom, skulle konsten för honom öppna sin helgedom, icke för att han skulle stanna ödmjuk på dess tröskel, utan för att han skulle inträda deri med högburet hufvud och klar panna såsom en af gudinnans vigda och erkända prester. Ty han kände och visste att han var kallad härtill, han kände, att konstens genius tryckt sitt insegel på hans panna och välsignat honom, han visste att inom honom brann denna dot gudomliga vansinnets eld, som de gamla besjöngo och prisade såsom det högsta företrädet hos en menniska. Men Victor visste icke att denna välsignelse,