AVR tid, och, ifall ni icke sjelf har något deremot, låt mig äfven blicka in i ort förflutna lif, afslöja detsamma för mig, likasom den dyra bilden af en afliden, som man endast visar för sina käraste vänner. Och Victor berättade nu för henne sina lefnadsöden. Det var en enkel, rörande historia — en historia om oupphörliga försakelser, om ständigt tillbakahållna tårar och leende smärtor. Han skildrade för henne på sitt enkla, okonstlade språk detta obemärkta, glädjelösa lif, invid hvars väg ödet aldrig låtit några blommor uppspira, han skildrade en existens utan solsken och kärlek. Hans moder hade dött tidigt, sin far hade han aldrig känt, och i en gammal girig farbrors hus hade han genomlefvat sina barnaår. Menniskorna hade kallat honom en drömmare, emedan han alltid gick tyst och stirrande omkring, hans farbror hade beklagat sig öfver att han med sina ritningar förstörde väggarne och planken i den gamla, förfallna gården, der de bodde ensamma med en åldrig och butter tjenare. Men dessa drömmar med öppna ögon hade varit hans dystra, färglösa ungdoms ljufvasto tröst, dessa ritningar voro de första uppenbarelserna af det hos honom inneboende snillet. Han erfor en obestämd längtan; han kände att detta lif, som hans farbror förde och hvilket helt och hållet utgick på att sammaxskrapa penningar, aldrig kunde tillfredsställa honom, att utanför detta hus med de