Dagens Nyheter – 9 februari 1872, sida 1

Te os UJ P-bagifva sig till en fest. Om det var ett bröllop eller en begrafning han skulle komma att bevista, derom var han ännu okunnig. Med en stum helsring följde han henne till det rum, som hon bebodde, och satte sig orolig och blyg bredvid henne. Tigande och i största hast intogo båda sin frukost. Afgörandet af deras öde förestod nu, och ingendera ville uppskjuta detta afgörande längre än nödigt var. Marie dukade af bordet skyndsamt och i all tysthet. Victor såg på henne med en på samma gång smärtsam och glad känsla. Huru intagande var hon icke i gin qvinliga verksamhet, huru oändligt lycklig skulle han ej bii, om han alltid finge dväljas i hennes närhet och värmas af hennes skönhets lifgifvande solsken! Måhända bättre än hvar och en annan kände och förstod han hennes skönhet, ty han såg och beundrade henne icke blott med en älskares utan äfven med en konstnärs ögon; för honom var hon icke allenast en qvinna, utan derjemte en uppenbarelse af hans egen skönhetsidt, en inkernmation af det ideal, hvarefter han sträfvade. — Och nu, min bror, sade Marie, i dot hon åter satte sig vid den unge bildhuggarens sida, låtom oss språka en stund med hyvarandra, såsom det anstår syskon, d. v. sg. öppet och utan omsvep. Berätta för mig om er leffiadsställning, era förhoppningar, er framI LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. 20.