Dagens Nyheter – 9 februari 1872, sida 1

hvarmed konstens genius kysser vår panna, blott alltför ofta länder oss till förderf och förbannelse, han visste icke, att det gudomliga vansinnets eld4 ofta blir en härjande famma, hvaraf vårt förstånd förtäres och vår lycka förbrännes till aska. Victor hade ännu så mycken tro, så mycket hopp, så mycket mod, ty han var ännu så ung, så ärlig, så full af den ädlaste sjelftillit. Hon trodde ännu, att talenten, begåfningen, den redliga viljan äro nog till att göra en menniska aktad och ärad af verlden. Han trodde ännu på mensklighetens heder och sanningskärlek. Nu voro dessa två år af förhoppningar, sträfvanden, rastlösa studier och villiga umbäranden i. det närmaste tilländagångna. Ännu återstodo blott några få veckor, och denna grå dimma, som för Victor dolde det ljusa, glänsande, af lyckans och kärlekens solsken strålande lifvet, måste skingras. Ännu några få veckor, och prisdomrarne skulle afgöra, hvem som på det bästa, värdigaste sättet löst den stora uppgift, som akademien å konungens vägnar förelagt hugade täflande, och hvilken bestod i modellerandet af en grupp, som kunde passa till pendant åt den bekanta amazonen af Kiss. O, det var en herrlig, en storartad belöning, som skulle komma den till del, hvilken akademien tillerkände priset. Det var ej nog med att denne lycklige skulle få se pitt verk i ofantligt förstorad skala