Dagens Nyheter – 8 februari 1872, sida 2

att straxt blottställa sin högburna, klara, rena panna för ett nytt slåg åf ödet. Hennes hufväd var emellertid aldrig nedböjdt, Hon blickade städse mot himmelen, men icke emödan kön anropade dena om tröst, utan blott för att se, hvar och när den vredgade Gudens nästa mördande pil skulle träffa hennes kärlek ocHHennes lyckad Det var dagen efter sjuksköterskans afskedande; Märie hade stigit tidigt upp och klädt sig sjelf samt kammat sitt hår. Efter att sålunda ha fullbordat sin enkla toilett, hade Kon framidukat frukosten; hvärtill gumman? Wittich — så hette sjuksköterskan — redan tidigt på morgonen hemPburit mjölk och bröd. För första gången sedan längg stod hon framför kaminen och väntade på att Vattnet, som hön ämnade använda till käffet, sklälle koka upp. Härunder tänkte Hon med ett sorgset leende på de dagar, då Kon i sin mörs trånga och mörka rum hvarje morgon förrättade samma bestyr. Huru lycklig, hurra rik på ljufva förhoppningar hade hönick då varit! Hela lifvet hade den tiden legat framför henre som n herrlig blomstersäng, öfver hv Ikefi .ndast tills vidare en hålmmåätta var utbredd, för ått skydda densamma mot nattfrosten. Men hon, dena intet ondt anande, lyckliga, älvkade och älskande unga flickan, hon hade dock Vetat att under denna oansenliga haälmmatta doftade de skönaste, utder