Dagens Nyheter – 8 februari 1872, sida 1

-— Jl04 — baraste blommor, dem en dag hennes älskares hand skulle aftäcka och öppet visa för Gud och verlden. Huru föga liknade denna qvinna, som nu var sysselsatt med samma oskyldiga förrättning och böjde knä framför ugnen, huru föga likaade hon den unga förhoppningsfulla flickan! Denna i sorgens eld härdade qvinna hade ingen tro och intet hopp, inga önskningar och ingen längtan mer. Verlden låg framför henne, icke såsom en blomsterparterr, utan såsom en oändlig ödemark, af hvilken hon ingenting mera begärde än att hon någon gång der måtte finna en oas och få se blommor. Hon hade blifvit en annan menniska, och dock var hon densamma som förr. I sin smärta, sin förtviflan, sin sorg var hon densamma som under lyckaas och hoppets dagar. Det var fortfarande geamma träd, skillnaden bastod endast deri att bladen nu voro vissnade och förtorkade, och att det ej fanns någon sol, som förmådde framkalla nya blad och blommor. När Marie tillagat frukosten och ordnat allt på det lilla bordet, gick hon för att hemta Victor, som nu bodde i en kammare på andra Bidan om den lilla smala korridoren. Hon knackade sakta på dörren och ropade hans namn. Victor öppnade genast dörren, han tycktes långe och med största otålighet ha väntat på denna kallelse. Han var omsorgsfullt och prydligt klädd, likasom ämnade han