Dagens Nyheter – 7 februari 1872, sida 1

sina brännande armar hårdt omfamnat hennes kropp. Hon hade under utbrotten af sin smärta ofta så innerligt anropat döden att komma och förlossa henne; döden hade ej haft något medlidande med hennes förtviflan, och det obarmhertiga lifvet hade åter tagit henne i sin famn. Krisen var öfverstånden, Marie återgifvyen åt lifvet, och hennes ande hade vändt tillbaka till sin boning. Hon uppslog ögonen, ur hvilka för första gången en stråle af förnuft åter framlyste. Hon hade förut hela dagarne med flammande blickar betraktat de föremål, som omgåfvo henne, och dock ingenting sett. Nu dolde ögonlocken mer än till hälften de matta, glanslösa ögonen, men hon såg i stället. Hon såg, att hon befann sig i ett litet tarfligt och temligen mörkt rum, som hon icke kände igen och der hon med säkerhet aldrig förr varit. Detta fönster med de simpla gråaktiga gardinerna, framför hvilket det af furu förfärdigade bordet stod, dessa få gamlå stolar, detta mörka skåp med glasdörrar, innanför hvilka några tallrikar och pannor förvarades, hela denna torftiga och bedröfliga omgifning var henne främmande och oroade henne. Det förekom henne, som måste hon qväfvas i detta dystra, trånga rum, som skulle den skärm, hvilken var uppställd vid hennes fötter, falla öfver henne såsom en mur och begrafva henne under sin tyngd. ; I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN, 418.