Dagens Nyheter – 6 februari 1872, sida 3

Hvarjehanda nyheter. Höflighet. En poliskonstapel lyckades gripa en förbrytare, som ferfaldiga gånger rymt ur fängelset. — Nå, Lars Petter, hur länge ämnar du nu stanna qvar bos oss? trågade poliskommissarien, när fången inkommit på vaktkontoret. — Jag ville gerna, hr kommissarie, göra en titt hem i jul, svarade Lars Petter. — Jaså, men vi skola väl nu försöka, om vi inte kunna förmå dig att stanna qvar inom lås och bom, — Fångvaktaren fick tillsägelse att insätta Lars Petter i fängelsets säkraste rum. Tiden gick, och Lars Petter förhördes flera gånger om och insattes hvarje gång på säkraste stället. Så kom julafton, och poliskommissarien satt i sitt hem omgifven af sin familj och lät sig julgröten väl smaka. Då hörde han en knackning på fönstret. — Hvem är der? ropade kommissarien. — Ingen annvan än jag, Lars Petter; iag ville bara säga adjö åt hr kommissarien, ty nu går jag. Eu sann historia. För många år sedan skickade en föroväm engelska, som bodde på landet, sin betjent till staden för att lemna en dyrbar ring till en juvelerare derstädes. På en bro, som han skulle passera, framtog han ringen för att betrakta den, men då var olyckan framme och han tappade ringen, som han tyckte, i den liila bäcken. Förgäfves letade han efter den till dess mörkret föll på, och i sin förtviflan vågade han icke återvända hem. Detta blef hans lycka. Han beslöt att lemna sitt fädernesland och fullföljde detta beslut. Hans historia är okänd, endast så mycket har blifvit bekant, att han för kort tid sedan återkom till England från Ostindien såsom en rik man, för att tillbringa sina återstående dagar i sin födelsebygd. Hans första handling var att godtgöra sin forna matmor; han hade för detta ändamål köpt en dyrbar diamantring åt henne och var på väg till hennes egendom. På vägen sammanträffade han med en man, för hvilken han berättade sina öden. Då de kommo till den lilla bron, der han hade tappat ringen, sade han: just vid denna trästubbe föll den ned, och vid dessa ord stötte han sin paraply mot marken. Då han åter upplyfte det, satt til hans obeskrifliga öfverraskning den förlorade ringen på doppskon. En komisk duell föreföll den 9 d:s i ett värdshus i Forstfeld vid Dortmund. En hederlig slagtare från Dortmund råkade i tvist med en hetlefrad student och utmanades af denne. Sekundanter valdes, tid och plats bestämdes, törsoning föreslogs förgäfves, hvarpå afståndet uppmättes och de laddade vapnen undersöktes, Vid kommandoordet fyr! afbrunno båda de stridandes pistoler och med ett anskri störtade slagtaren, som det tycktes dödligt sårad till marken. Sekundanter och läkare skyndade fram, men den hetlefrade studenten flydde, fattad af ånger och oro, hals öfver hufvud, öfver stock och sten, hastade vägen till den i närheten belägna jernvägsstationen Marten, för att fara till Schweitz. Lyckligtvis hade dock duellen aflupit utan blodsutgjutelse. Sekundanterna hade i