Dagens Nyheter – 6 februari 1872, sida 1

-— 1380 — — Do äro döda! säger menniskomassan, och den ene drager hit och den andre dit. Ja, de äro döda. BSantenio är död, och likaså Lothario, vildmarkens konung; döda äro ock tigern och ormarne och alla de vackra fåglarne. Allt, allt är dödt. Lågorna ha uppslukat vilddjuren och lejontämjaren Santenio. Men icke lejontämjerskan. Mario lefver! Stackars Mario, kanske hade det varit lyckligare för dig att äfven få dö hastigt i dessa lågor än att långsamt, dag efter dag och timme efter timme, förtäras af de qval och smärtor, som verlden ännu skall bereda sig. —— Tillfrisknandet. Marie uppslog ögonen och såg sig förundrad omkring. Hon hade en obestämd känsla af att någonting utomordentligt, förfärligt föregått henneg inslumrande, en oerhörd, fruktansvärd tilldragelse, som med sina skräckfulla bilder ännu under Csömnen plågat henne. Men hon visste icke, hvilket namn hon skulle gifva denna tilldragelse. Hon anade ej, att sömnen, som följt derpå, redan under flera veckor hållit henne fängslad vid detta lägor, der hon under vilda feberfantasier genomlefvat många qvalfulla timmar, många dagar af stöndig klagan och jemmer. Men ungdomen hade varit starkare än nerv foborn, som ömtöcknat hennes själ och med