Dagens Nyheter – 6 februari 1872, sida 1

tänker blott på sig sjelf, på sin egen fara, sin egen förtviflan. Endast Arthur von Schönleben låter sin blick dröja vid dem i rök och lågor insvepta buren. Han ser der den bleka, afsvimmads eller döda gqvinnan ligga på golfyct, han ger huru elden nalkas henne, han ger tigern vrida sig i dödskampen, han ser Santenio ligga badande i sitt blod, stel och erörlig. — Död! hon är död! Mario har nu aflidit för andra gången, mumlar Arthur, i det han vänder sig bort, knappt ihågkommande gin egen fara. Ännu en blick kastar han på goenen; han kan ingenting mera se, endast rök och eld. Arthur suckar djupt och följer långsamt med åskådarnes ström, hvilken för honom utidet fria. Ida Neormina har tagit till flykten långt förr än han, Vid Santenios första nödrop lemnade hon salongen. — Som sagdt, scenen undanskymmes helt och hållet af röken. Ingen kan vidare med uppmärksamhet följa det förfärliga drama, hvars andra akt spelas bakom jätteburen. Santenios tjenare, djurens värdare, alla springa om hvarandra i vansinnig ångest. Hvar och en är sysselsatt med att rädda sina tillhörigheter, innan han flyr från denna förSkräckelsens boning, Ty husct kan icke räddas; det är helt och hållet af träd, och af träd är äfven burarnes