Dagens Nyheter – 6 februari 1872, sida 1

SS Öv Och nu sger mannen sin bustrus nöd och fara. Han har emellertid nyss öfvervunnit tigern. Djuret ligger ödmjukt och darrande vid hans fötter. I sin ångest och förtviflan pekar: han på ormarne och hetsar tigern mot dem, såsom vore vilddjuret en väl dresserad jagthund. Förunderligt! tigern lyder vinken och rusar fram till den af ormarne anfallna qvinnan. Mannen följer honom, svängande en blank knif i luften. En hemsk eld lyser i hans ögon. — Stunden är kommen! mumilade Victor bakom jerngallret, i det han höjde pistolen. Bland åskådarno hördes ett dämpadt bifallse sorl och ett och annat utrop af beundran. Tigern hade med ott vildt språng störtat fram till qvinnan, men vid åsynen af dessa jättestora ormar studsar han tillbaka. Åter upplyftar qvinnan med en bönfallande min den arm, om hvilken ormen sglingrat sig. Mannen kommer springande med ett häftigt rop, han håller knifven i sin högra hand. Nu sänker han plötsligt handen, qvinnan utstöter ett anskri. Huru? Hörde äfven detta rop till pjesen, eller var det verklighet? Det vet icke ens Victor, som står bakom jerngallret, beredd att aflossa ett pistolskott. Bantenios knif hade riktats mot en punkt å qvinnang rygg der den ena ormens hufvud just då befann sig. Vietor hade ingenting sett. Han stod ännu I LIFVER OCH PÅ SKÅDEBANAN. UA