Dagens Nyheter – 5 februari 1872, sida 2

—-— JR land försålt alla sina. tillhörigheter, vidare hade de lösslitit sig från sin familj och sina vänner, afbrutit helt och hållet sina lefnadsvanor, lemnat fosterjorden, afsagt sig alla sina rättigheter och afbördat sig alla sina pligter, för att frigjorda, såsom löfblad under stormen, kunna fara omkring öfver hela verlden. Här voro, de nu i sitt nya hem, allena i den omätliga vildmarken, icke egande annat än sina händer, hvarmed de antingen måste bygga en hydda eller gräfva en graf åt sig, om de ej ville bli uppätna af grymma: vilddjur. Här voro nu dessa menniskor, eom dragit ut för att söka fribeten och oberoendet, fängslade i nödens bojor, ställda i direkt beroende af naturens eviga, oföränderliga lagar. En obeskriflig ödslighet, en tystnad, liknande grafyens, omgaf dem. Mannen trädde fram till qvinnan och satte sig ned bredvid henne. De räckte hvarandra händerna, och i bådas ansigten afspeglade sig en djup bedröfvelse. Kanske tänkte de på sitt hemland, kanske sände dem deras förflutna lif en vänlig helsning. Qvinnan framtog en medaljong, som hon haft förvarad i barmen, och tryckte den till sina läppar. Var det kanske bilden af hennes moder, som hon för alltid öfvergifvit, eller af hennes fader, hvilken hon aldrig mera skulle få återse? Hon lemnade medaljongen åt mannen, och äfven han kysste den; hvarefter båda, öfver