Dagens Nyheter – 5 februari 1872, sida 2

vrede och förakt. Hon hade sett Arthur von Sekönleben ock vid hans sida dansösen Ida Neormina. Hon stod orörlig, stel, bittra qval bestormade hennes själ, vreden sammanpressade heönes hjerta, och dock visade henne publiken i detta ögonblick en utomordentlig hyllning, öfverhöljde henne med blommor och kransar. Hon hörde intet, Kon såg intet — förutom den älskade, som förrådt henne, och den sköna gvinnan vid hans sida. Så stod hon orörlig, stel, iskall, ända tills förhänget föll. Katastrofen. När ridån åter gick upp, erbjöd scenen en helt annan anblick än nyss. Den stora jornburens väggar doldes af dekorationer, som i glänsande färgprakt framställde urskogens yppiga vegetation. Man trodde sig försatt midt uti vildmarkens brokiga natur, i em trakt, som ännu ingen menniskofot trampat, och för att illusionen skulle bli. fullständig, upptogs äfven burens inre till stor del af växter och andra mnaturföremål, tillhörande södern. Der funnos konstrikt afbildade palmer, der såg man en och annan hög kaktus med jättestora blommor, der voro åtskilliga fruktrika bananasträd, der förekommo äfven exemplar af slägtet Rhododendron med ofantliga blomklasar, och