Dagens Nyheter – 3 februari 1872, sida 1

öfverlägsenheten hos menniskoviljan, som hade kufvat lejonets vilja och af vildmarkens konung gjort en i förställningskonsten öfvad skådespelare. Amazonen liknade helt och hållet en djerf, :obeveklig, döden föraktande jägarinna, som icke är rädd för att se blod gjutas, vare sig det är hennes eget eller ett lejong blod. Till och med den präktige fuxen, som stegrade sig under ryttarinnan och derpå åter stod orörlig, afvaktande lejonets anfall, för att sedan med ett hastigt språng åt sidan undvika detsamma, denne häst, som ena stunden otålig och brinnande af stridslust skrapade foten mot golfvet och den andra ifrigt förföljde det omkringrusande lejonet, till och med han var lifvad af den vilda leken och spelade sin. roll förträffligt. Men plötsligt syntes lejonet med sitt väldiga rytande och sina lågande blickar nedsätta modef hos amazonen. Hon lät sin häst långsamt draga sig tillbaka för den framträngande fienden, hon sänkte lansen och tycktes vara trött af striden. Lejonet behöll den fördel det vunnit öfver sin motståndarinna. Hon var, matt och uttröttad. Vilddjuret deremot hade ännu friska krafter, dess muskler började först nu återviana hela sin naturliga spänstighet. Lejonet störtade fram gång efter annan i vild fart, nödgade amazonen att lemna den vrå, dit hon tagit sin tillflykt och lockade henne åter ut på den öppna stridsplatsen.