Dagens Nyheter – 3 februari 1872, sida 1

— 1I1l3 — Han log åter och gick med darrande läppar och vidgade näsborrar häftigt fram och tillbaka i buren. Ibland kastade han genom en våldsam rörelse med hufvudet det långa, svarta håret tillbaka, ibland mumlade han osammanhängande ord, som dock alla inneburo rysliga botelser och uttryckte ett blodigt hat. Ibland slog han ut armarne och höjde blicken såsom ville han uttala den besvärjniogsformel, som hämndens ande förestafvade honom; ibland upplystes äfven hans ansigte såsom af en stark solglimt, och hen hviskade med ett saligt leende: — Lothario skall åter älska mig. Menniskorna skola ännu en gång helsa mig med jubel. Den unge bildhuggaren hade förblifvit stående orörlig; hela hans själskraft var sammanträngd i det lyssnande örat. En lång, andlös paus inträdde. Santenio stod midtuti . buren med korslagda armar, stirrande oupphörligt på golfvet. Man kunde väl se att han rufvade på en hemsk, olycksbringande plan. — I morgon! utropade han ändtligen. I morgon skall hämndens timme slå, och här på detta ställe skal tigern dricka hennes blod! Han pekade hånskrattande på burens golf, hvarefter han afligsnade sig hastigt. — I morgon! hviskade Victor, under det I LIFVET OCH PÅ SKÅDEBANAN. 15.