Dagens Nyheter – 2 februari 1872, sida 2

under det att de argt brummande vände sig bort ifrån honom. Santenio hade kunnat fördraga att menniskorna förrådt, öfvergifvit och trolöst vändt sig ifrån honom, men djurens trolöshet var för mycket påkostande för hans hjerta och fyllde denne dystre, folkskygge man med en trotsig smärta, en efter hämnd törstande vrede. Han hade ofta hört talas om sådana oförklarliga sympatier mellan menniskor och djur, som han nu såg i verkligheten förefinnas mellan Marie och lejonet, men man hade äfven sagt honom att deremot gåfves intet annat medel är den sympatetiska menniskauvs död; ty endast derigenom kunde djuren lösas ur den förtrollning, som naturen genom hemlighetsfulla medel pålagt dem. Men huru skulle han kunna hoppas på denna unga flickas snara död, då ju bon isin ungdomliga styrka icke dukat under för ce qval, den brännande, förtviflansfulla smärta, som rasade i hennes bröst? Hvarifrån skulle den stormvind komma, gom förmådde afbryta denna veka lilja, då ju den första våldsamma orkanen i hennes lif icke förmått det? Denna fråga gjorde sig Santenio, då han aftonen före den stora representation, hvarvid Marie för första gången efter dezas ankomst till hufvudstaden skulle medverka, stod allena och, gom han trodde, obevakad i den aya buren, som han nu underkastat on omsorgsfull grenskning.