Dagens Nyheter – 2 februari 1872, sida 2

Han var denna afton dystrare och vredare än vanligt. Han tänkte på, hvilka triumfer Marie den följande dagen skulle komma att skörda, och att ingen hädanefter skulle ha intresse för och beundra hans prestationer. Santenio, hvilken inbillade sig att han hatade och föraktade menniskorna, kunde dock ej undvara deras bifall, och han afundades den unga fickan, som skulle dela detta med honom. Han var icke blott svartsjuk på henne för det att djuren höllo henne kär, det skar honom äfven i hjertat att bevittna hennes framgång hos publiken. Hon öfverglänste honom i båda fallen; han intog det andra rummet såväl hvad djurens tillgifvenhet som publikens gunst angår. Derför ansåg han Marie ha förbrutit sig emot honom så svårt att han aldrig kunde förlåta henne, hyvyadan han måste till sist utkräfva en fruktansvärd, blodig hämnd. Han stod i den af draperier och förhängen på alla sidor omgifna buren och stirrade förtörnad på dess golf. Den framför honom stående lampan kastade ett matt ljussken öfver hans höga, muskulösa gestalt, hvarigenom hans ansigte syntes ännu färglösare och vildare, ännu mera hotande och hätskt än eljest. Lik hämndens demon stod han der, rufvande på förfärliga planer och upptagen af blodiga tankar. Dödens tystnad omgaf honom, endast då och då hörde man de sofvande djuren tungt