Dagens Nyheter – 2 februari 1872, sida 1

RR os draga andan eller genom något läte gifva uttryck åt sina drömmar. Santenio trodde sig vara alldeles ensam. Han visste icke att den unge bildhuggaren ännu var qvar, att han stod bakom förhänget, omsorgsfullt gömd mellan draperiets rika veck, samt betraktande djurtämjaren med spändt intresse och utan att ens våga andas. Santenio trodde sig vara alldeles ensam. Han upplyftade sin knutna hand och riktade den med hotande min mot den dörr, genom hvilken Marie några minuter förut aflägsnat sig; och öfyer hans bleka ansigte for ett leende, så vildt och hemskt, att den unge bildhuggaren ofrivilligt ryste vid dess anblick. — Jag vill lösa denna förtrollning, sade Santenio halfhögt. Jag vill till hvad pris som helst återvinna mitt lejons hjerta. Lothario skall åter älska mig, när denna hatade qvinna icke längre kan fjettra honom med sina trollblickar, mina djur skola åter jubla mot mig, när de sett att hexan icke är något annat än en varelse, som kan dö, och som har rödt, varmt blod i sina ådror. Och kastande hufvudet tillbaka, fortfor han, under det att samma förfärliga leende krusade hans läppar: : — Tigern älskar menniskans röda, varma blod, och han är så törstig, ty han skall i morgon, likasom i dag, förgäfves tigga om litet vatten. När tigern icke har något vatten, skall han dricka blod!