Dagens Nyheter – 1 februari 1872, sida 2

förlorade den inre friden. Men... vänd inte era ögon bort ifrån mig. Unna mig ännu en kort stund lyckan att fortsätta denna ljufva dröm, som vid er anblick uppstått i min själ. Denna likhet är alltför underbar! Ni är Marie, och dock är ni inte hon. Det är som om mina minnen hade förkroppsligats i er. — Hvöm var Marie? frågade signoran och syntes trött. — Hvem hon var? O, det är en lång och sorglig historia, hvilken föga torde intressera en dam med 8å starkt och kallt hjerta som ni, sigfora. Till och med jag sjelf skrattar ibland deråt ech kallar mig en dåre; emedan det ännu ges stunder, då jäg ej kan låta bli att tänka på denna unga flicka, som flydde från verlden, för det att verlden icke var henne värdig. — Ah! denna unga flicka är således död? — Ja, hon dog och deri gjorde hon väl. Det fattades henne ett starkt hjerta; den första stormen i lifvet bröt henties kraft. Vi må gerna le deråt, signora, En narr är den, gom fordrar af lifvet något annat och rhera än flyktiga, snart öfvergående nöjen. Blott den är vis som förstår att i dag eröfra åt sig en ny lycka, när han i går förlorade den gamla. Må vi skratta åt alla dårar gom, om de varit lyckliga en dag, använda hela sin öfriga lefnad till att begråta derna dag. Signoran svaräde icke. Hon hade. tat sitt hufvud mot lejonet, i hvars väldiga mahn