Dagens Nyheter – 1 februari 1872, sida 1

— 104 o— ännu icko var död, utan fortfarande lefde i hoppet. Marie forskade icke mycket i sitt eget inre. Hon hade ej tid att tänka på sig sjelf. Hela dagarne upptogs hon af öfningar och förberedelser till den stora representationen, hvilken sysselsatte icke allenast henne och Santenio samt dennes tjenare och djur utan äfven hela staden. Det skulle bli en föreställning, hvartill ingen sett maken. För skådespelets uppförande erfordrades en fullkomlig förändring och utvidgning af lokalen. Santenio hade vid sina föregående representationer, då han sjelf förevisade djuren och lät dessa göra konster inför publiken, begagnat såsom skådebana en stor bur af ogenomträngligt jerngaller, så att publiken kunde se allt, utan att löpa någon fara. Denna bur var uppställd i ändan af den stora sal, der åskådarne hade sina platser. Hittills hade den varit tillräcklig; men nu visade det sig att den var alldeles för liten. Väggarne måste göras högre och likaså dörrarne, genom hvilka Marie skulle komma inridande på en yster häst. Santenio vidtog nu de mest kostsamma anordningar, för att öka utrymmet och göra sitt etablissement så lysande som möjligt. Sjelfva scenen, som här utgjordes af en bur, förstorades, mörkröda draperier anbragtes på alla sidor derom och framför densamma uppsattes ett förhänge af finaste väfnad, som fullkomligt liknade ridån å kungliga teatern i Berlin.