Dagens Nyheter – 1 februari 1872, sida 1

oc SETS tills hon kände att hon var ensam och observerad af ingen. Nu trängde ett anskri af förtviflan fram ur djupet af hennes bröst, och strömmar af tårar störtade ur hennes ögon samt genombröto den isskorpa, som hittills betäckt hennes ansigte. Det var länge sedan hon fick gråta. Den stormvind, som en gång brutit hennes lycka, hade äfven kommit hennes tårars källa att förtorka. Hennes kärlek hade icke dött en naturlig död, och Marie hade ej kunnat gifva dengBamma en graf i sitt hjertas vigda jord, för att sedan på denna graf plantera minnets blommor samt vattna dem med sina tårar. Hennes kärlek var förrådd, mördad, nedgräfd invid hennes hjertas kyrkogårdsmur, utan att välsignelsen hade blifvit läst deröfver. Det hade ej ens varit henne förunnadt att begråta densamma. Nu grät hon, genomträngd af smärtan, länge och med förtviflan. Men likväl blygdes hon öfver sina tårar och drog sjalen, hvari hennes kropp var insvept, äfven öfver ansigtet. Så låg hon sedan länge utsträckt på tigermattan, försjurnken i sina mörka minnen. I början grät hon häftigt, och hennes snyftningar voro ytterst våldsamma. Men derpå blef hon stilla, och blott en sakta suck lät då och då höra sig under sjalen, som hon dragit öfver sitt ansigte. Huru länge varade detta tillstånd? Hvad