Dagens Nyheter – 1 februari 1872, sida 1

hon fördjupade sitt ansigte. Månne hon med mahnen aftorkade en tår, som hon icke ville att Arthur skulle se? — Men jag märker, signora, sade Arthur, i det han steg upp, jag märker att jag faller er besvärlig. Ändamålet med mitt besök är uppfyldt. Jag har vunnit mitt vad och tackat er för er godhet. Visserligen har jag ännu en bön att framställa, men jag är riktigt rädd för era kyliga blickar, och ni måste först gifva mig tillstånd att tala, innan jag vågar göra det. — Tala! sade hon med samma köld, som hon förut visat. — Det är er, signora, jag har att tacka för det jag vunnit vadet, och utan er godhet, vore min favorithäst förlorad för mig. Häraf framgår ganska klart, att djuret hädanefter egentligen icke tillhör mig, utan er, och jag vill nu be er från och med denna stund betrakta det som er egendom. Min fux är ett ädelt och ståtligt djur, och jag skall prisa mig lycklig, om jag en dag får se er rida honom och det tillåtes mig att göra er sällskap på en liten promenad till häst. Säg, signora, beviljar ni mig denna gunst? Vill ni taga emot hästen? — Jag mottager honom, sade hon, efter att ha betänkt sig en stund. Den unge baronen tackade henne med glödande ord; slutligen gick han. Marie förblef liggande alldeles stilla och lugn, tills dörren hunnit tillslutas efter honom,