Dagens Nyheter – 31 januari 1872, sida 3

: i LA Hvarjehanda nyheter. Postallskt. Vid ett af rikets mindre postkontor fanns för många år sedan anställd en gammal postmästare af den äkta, despotiska sorten. Ve den, som ej passade på och inlemnade sin post i rätt tid; på slaget, efter hr postmästarens probår-ur, stängdes luckan och sedan bjelpte inga böner, inga hotelser, inga svordomar, inga tårar, inga blyga försök att kringgå lagen, teologiska vägen. Men sedan luckan väl var stängd, posterade sig vår man der bakom och nu var det hans lust och och fröjl att lyssna till de försumliges klagorop, förbannelser eller smekande Ack! och O! goa herr postmästare går det inte an för den här gången o, s. v. Då och då blandade han: sin brumbas in i den allmänna klagolåten, nedkallande eller rättare uppkallande alla onda makter öfver det sakr— packet, som ej kunde passa på tiden. En dag beslöto emellertid några muntergökar i den goda staden att drifva spe med den hårdhjertade tjenstemannen, Upplysningsvis må nämnas att denne var en stor älskare af en liten vira med ty åtföljande stora bruna, söta ech sjudande om aftnarne samt att den, om visste smickra denna hans svaga sida någon enda gäng kunde förmå den eljest ebeveklige till att se genom fingrarne med ett försent anländt bref. En afton efter tiden knackade det på luckan. Gubben satt på sin vanliga plats likt spindeln i sin väf. Hvem f-n är det, gom lefver på luckan ? röt ban ögonblickligen. Jo, si det ä ett angeläget bref, som skulle in, — Hvem är det till? sporde han vidare. — Det står fälle utanpå det. — Nå, hvem är det ifrån då? — H3å kors, det står nog ini, kantänka! — Drag åt fanders och kom igen i. morgon, lydde den moderna Radamantbi slutdom och budet gick. Påföljande dag kom och med den i laga tid åter budbäraren. Såå, det var du, din karnalje, som väsnades så i går afton, brummade den obeveklige, kastade en blick på adressen, läste, torkade sina glasögon och läste en gång till, öppnade brefvet, genomögnade det och blef blek af raseri, Brefvet var nemligen till honom sjelf och innehöll bjudning till ett viraparti föregående aftonen. Historien föremäler ej, huruvida mannen blef mera human efter den betan och då ha vinaturligtvis all anledning misstänka, att han tcke blef det. Uppriktigt. Ena ung man här i staden — berättar Kristianstads Allehanda — har en liten flamma i Malmö. Häromdagen trodde hän sig ha anledniovg att förebrå henne för otrohet och afsände i desperation alla från henne förut erhållna bref, med begäran att pr omgående återfå-sina. På skrifvelsen härom erhöll han följande svar: Älskade Karl! Du vet hur; innerligt gerna jag alltid gör dig till viljes och jag skulle visst ej underlåtit att sända dina bref, om jag icke för några dagar sedan hade lånats bort dem till löjtnant P. Så fort han läst dem skall du få dem tillbaka. Din rogna Emelie.