Dagens Nyheter – 31 januari 1872, sida 2

JTLUAUYAlt UM UVI UIITORG INOLTLULU Le Den af hr Liss Olof Larsson väckta mom tionen om skrifvelse till kgl. maj:t, angående utvidgad examensrättighet för Caro.inska mediko-kirurgiska institutet, har följande lydelse: Redan vid 1840—1841 årens riksdag, då k. m:t äskade ett förhöjdt auslag till Carolinska insti. tutet, beviljades detta af rikets ständer, under vilkor att institutet erhölle en sådan organisation, att -påhtliga och tillvanda läkare för alla delar af medicinalverket till statens tjenst kunde vid samma institut danas. Men oaktadt det hö. gre anslaget utgick, fistades ej något afseende vid det gjorda vilkoret, hvadan 1847—1848 årens riksdag fann sig föranlåten att hos k. m:t anhålla om nedsättande af en komit6 för utarbetande af förslag till medicinska undervisningens ordnande; 1857 den 10 december förnyades denna anhållan af riksdagen, sedan det visat sig att den förra icke föranledt till någon åtgärd, på samma gång riksdagen anhöll om likställighet mellan institutet och de medicinska fakulteterna i Upsala och Lund i afseende å rättigheten att examinera läkare. Nu ändtligen tillsattes en komitå, som i juni 1859 afgat sitt betinkande, hvars hufvudsyfte var att, med indragande af såväl de medicinska fakulteterna vid Upsala och Lunds nniversiteter som af Carolinska institutet, ett medicinskt läroverk borde upprättas i hufvudstaden. Men i strid såväl mot hvad komiterade som sundhetskollegium, hvilket i ämnet blifvit hördt, föreslagit, meddelades genom k. bref den 26 april 1861 stadgar för ifrågavarande läroanstalt; dessa stadgar voro dock ingalunda öfverensstiämmande med de åsigter riksdagen uttalat, hvarför nksdagen i skrifvelse till k. m:t den 16 maj 1863 ånyo anhöll om den likställighet mellan ifrågavarande institut och de medicinska fakulteterna, kvarom man förut, ehuru förgifves, anhållit. All den påföljd, denna senare skrifvelse haft, synes inskränka sig dertill, att k. m:t den 11 september sistnämda år anbefallt kanslersembetet för Upsala universitet att inkomma med utlåtarde i ämnet, och efter 1a års arbete inkom detta betänkande, som synes hafva blifvit lagdt till thandlingarne. Fyra år derefter väcktes frågan till lif af en ledamot af denna kammare, som med kammarens medgifvande framställde spörjsmål till dåvarande chefeh för ecklesiastikdepartementet om orsaken hvarför berörda riksdagens skrifvelse icke blifvit till pröfning och afgörande föredragen: Svaret, som afgafs å detta spörjsmål, var, efter mitt förmenande, ingalunda tillfredsställande för dem, som önskade frågans lösningi den riktning riksdagen angifvit, ty det innehöll en antydan om att frågan ännu skulle få ytterligare -hvila. Jag hoppades derför, att någon af dem, som dermed icke voro belåtna, skulle genom motion hafva upptagit frågan vid de riksda:gar, som sedan dess förflutit, för att ännu en gång försöka att få densamma lyckligt löst, men så har ej skett; och när jag derför går att nu upptaga denna gamla riksdagsfråga, sker det icke derför att jag ej tror det andra skulle göra det bättre än Jag, mutan derför att jag befarar det frågan måhända icke blifver väckt af någon annan, och att den således finge hvila äonu ett eller annat år. Man brukar icke räkna mig till deras antal, som vilja gå brådstörtande framåt med reformer, och svårligen skall man kunnå räkna mig dit, äfven om jag anser att: den reform, hvarom här tär fråga, gått allt för långsamt, ty när riksdagen för mer än 30 år sedan uttalade sig för likställighet mellan de medicinska läroverken, när riksdagen sdermera flera gånger uttalat sig i samma syfte, niir en af k. mt tillsatt komitå otvetydigt uttalat sig emot den nuvarande anordningen, så vill det synas mig som man har rätt att vänta det något skulle i saken blifva åtgjordt för afhjelpande af det öfverklagade förhållandet. Att här anföra de skill, som enligt min tanke tala för de medicinska läroanstalternas likställighet och särskildt för törmånen at att ega ett fullständigt sådänt i hufvudstaden, skulle endast trötta, då de tillförene så ofta blifvit anförda och dessutom äro så i ögonen fallande, ati de ej ens behöfva påpekas. Jag kan dock icke uns derlåta åberopa ett yttrande af den, af sakkunnige min bestående, komitt, som år 1859 tillsattes af k. m:t i och för den medicinska unders visningens ordnande, emedan jag: anser detta yttrande vara afgörande i frågan. Komiten vil rar nemligen: Då en plan, som åsyftar att så skilja och fördela läroämnen och undervisning på de nuvarande medicinska läroverken; att de teoretiska studierna och examen skulle fullgöras vid fakulteterna samt de praktiska studierna och examen vid Carolinska istitutet, leder till obotlig skada för medicinsk vetenskap och undervisning, för läkarebildningen och för läroverken, utan arv, i verkligheten dessa förderfliga följder motsvaras af annat än skenbara fördelar, kunna komiterado icke annat in i underdånighet på det högsta af. styrka denna. plan. Ett annat skäl, som talar för hifall till denna min motion, kan jag icke underlåta att anföra, emedan det är ett skäl, som velat betyda mycket under de sista riksdagarne, och det är — sparsamhetsskäl. Carolinska institutet har ensamt flera af staten atlönade lärare än de båda inedicinska fakulteterna sammanlagda, och likväl har det förra icke rätt att fullständigt examinera likare; detta, om något, är en misskushållning med både lärarekrafter och penningar, son, om ej andra skäl förefunnes, vore tillräckligt talande för min vördsamma. anhållan derom, att riksdagen måtta i underdånig skrifvelse till k. m:t anhålla, det k. mit täcktes på sitt riksdagen i skrifvelse den 16 maj 1863 föreslagit, medgifva. Carolinska mediko-kirurgiska institutet rätt att, i likhet med universitetens medicinska fakulteter, anställa såväl den teoretiskt medicinska eller så kallade medicine-kandidat-examen som den praktiskt medicinska eller medioine-licentiat-exarien, samt att k. stadgarne för bemiälda institut af den 26 april 1861 måtte i öfverensstämmelse härmed varda ändrade och de åtgärder i öfrigt vidtagas, som för befordrande till verk. ställighet häraf må finnas nödiga.