Dagens Nyheter – 30 januari 1872, sida 2

UV NN vrede är i annalkande. Man kan då taga sig till vara, medan tid är. Men om åter den ena menniskan förtörnas på den andra, småle båda, och när de skulle vilja slita hvarandra i stycken, omfamna de i stället hvarandra. — Ni hatar och fruktar menniskorna, signora? — Har vi rättighet att fråga mig härom, min herre? yttrade hon i sträf ton. Jag vill vill likväl svara er. Jag fruktar inte menniskorna, utan jag föraktar dem, och derför vill jag be er så snart som möjligt säga mig ert ärende, för att det ej måtte dröja alltför länge, innan jag åter blir ensam. Det låg ett så lugnt och föraktfullt öfvermod i hela hennes väsen, att till och med den vane, djerfve verldsmannen derigenom bragtes ur fattningen. — Bignora Santenio skämtar, sade han förvirrad. — Jag skämtar icke, min herre, Hvad vill ni mig? Hon fixerade honom skarpt. Deras blickar möttes och växte fast vid hvarandra. Åter bländades den unge mannen af signorans underbara likhet med hans förrådda och bedragna älskarinna, åter erfor han en ljuf rysning, och han skulle ha velat störta fram till henne, kallande henne sin förlorade Marie, som han trott vara död; men han gjorde våld på sig och lyckades dymedelst beherrska sin rörelse. — Det är inte hon! sade han till sig sjelf.