Dagens Nyheter – 30 januari 1872, sida 2

Signora Santenio. Marie hade suttit stilla och orörlig på sin plats, tills Santenio lemnat rummet; men derefter sprang hon upp och kastade häftigt det kort, som Arthur tillsändt henne, på golfvet. Hon stampade med båda fötterna på detta kort, såsom ville hon utplåna det derå tryckta namnet, emedan hvarje bokstaf i detsamma träffat henne som ett dolkstygn. Nu var allt hos henne lif och rörelse, passion och vrede. Med blixtrande ögon och glödande kinder skyndade hon sedan till spegeln och betraktade uppmärksamt sin bild. — Han skall inte känna igen mig, hviskade hon. Men jag skall dock stå framför honom såsom en vålnad, erinrande om flydda tider, och han skall rädas för mig. O, hvad jag hatar, hvad jag förbannar honom! Nej, nu känner jag, att jag icke mera lider för hans skull, att denna gränslösa tomhet och ledsnad, som jag erfar, icke kommer deraf att jag älskar honom, utan har sin orsak iden omständigheten att bela verlden, hela lifvet hvilar som ett berg öfver mig. Men jag vill bära denna börda. Jag måste lefva för att straffa