Dagens Nyheter – 29 januari 1872, sida 2

— 87 — samt fallit ned på sina knän och lutade nu sitt hufvud. mot lejonets panna. — För öfrigt har ni ingenting erfarit? frågade hon med låtsad likgiltighet. En hemsk eld lyste i Santenios ögon, och ett demoniskt leende krusade hans läppar. — Åbhjo, jag har nog fått veta ännu mera, yttrade han. Jag. har låtit mig berättas ett och annat om det. yppiga lif, hon förer, och om det listiga sätt, hvarpå hon narrar af sin älskare den ena stora penningsumman : efter den andra. Man tror, att han slutligen skall bli. bragt till tiggarstafven, under det att hon samlar skatter. Denne älskare är en ung baron, Arthur von Schönleben, och ehuru han sedan. två år varit den sköna Idas vän, älskar han henne deck ännu så passioneradt; att Han för hennes-skull begår de största galenskaper och bär det ok, som hon pålagt honom, ined en verklig triumfatormin. Santenios blick sväfvade öfver henne som en skarpslipad dolk, ochmed vild, fanatisk grymhet observerade han alla hennes rörelser och miner. Han hade sett, huru hon spratt till, då han uppgaf namnet på Idas älskare, han hade hört den suck, som skildringen af Arthurs starka kärlek aflockat henne. — Åck, gade han med en grym skadeglädje till sig sjelf, hon lider. Hon är svartsjuk! Jag ger henne nu åter de qval, som hon beredt. mig. — Känner ni baron von Bchönleben? frå